Kustjagaren 2015

Benen krampar och vägen tycks aldrig ta slut. Men helt plötsligt är sista backen upp mot Stortorget i Karlskrona avklarad och nu är det våra namn speakern ropar ut, publiken jublar och applåderar. Bara 200m kvar nu och en euforisk känsla sprider sig i kroppen och de där trötta benen som knappt bar en framåt kan helt plötsligt spurta som om de inte hade sprungit en meter tidigare under dagen.

Det är tävling det! Kustjagaren 2015 är avklarad och vi kan konstatera att den roligaste träningsformen måste ju ändå vara tävling.

Veckorna innan Kustjagaren sysslade vi mest med förkylning och utebliven träning, så när den där lördagen kom kände vi att uppladdningen kunde ha varit bättre. Men vi hade ändå lyckats köra några längre swimrunpass och de sista intervallerna. Vi åkte hem (känns som hemma för oss båda) till Karlskrona några dagar innan tävling för att känna på skärgården och fixa det sista med utrustningen. Vi provsimmade på tid med och utan dolme och Sanna bestämde att hon ska köra tävlingen utan då denna gav krampkänning i låret och mer är i vägen. Våtdräkt och skor i sig ger bra flytkraft för benen så bye bye dolme (kanske borde även Henrik ha skippat denna med facit i hand…?).

Vädret hade varit perfekt de senaste dagarna, varken för varmt eller för kallt, men just den 4 juli kom värmeböljan. Detta resulterade i att första löpsträckan på dryga 8km, iklädd våtdräkt, blev den jobbigaste löpturen ever.

bild

Loppet ;

När vi vaknade på morgonen den 4 juli kände man direkt att idag är det tävlingsdags. Magen är orolig och man springer mest runt och inte får någonting gjort. Jag (Henrik) märkte ganska snabbt att Sanna var nervös, detta är ju faktiskt hennes första tävling och även om vi kört mycket swimrunträning visste hon inte riktigt vad som komma skulle.

Väl inte på konserthuset i Karlskrona genomgick vi den sedvanliga raceinformationen från tävlingsledningen, sedan bar det av i bussarna ut mot starten på Torhamns udde. Bussresan tar ca 30minuter och de 30 minuterna är ganska jobbiga. Man sitter och är lite smånervös och vill allra helst bara komma igång med loppet. Värmen hade redan stigit rejält och man kunde ana att det skulle bli en riktigt varm historia.

Tävlingsledaren Stefan Åsman lyckönskar Kusttränar innan start

10.30 gick starten och vi drog iväg. Vi hade planerat att försöka hålla ett ganska högt tempo första löpsträckan. Som också är den längsta, ca 8,5km. Det gick ganska bra till en början men vi märkte snabbt att värmen kommer bli tuff och farten minskade något.  Utmed banan hade vi placerat våra föräldrar och syskon för att länga extra vatten. Men även ortsborna var otroligt hjälpsamma med att ha fixat extra vattenhål. J Super!

Vattenlagning

Väl framme vid första simsträckan slängde vi oss i vattnet och drog iväg. Vi försökte hålla ett stadigt bra tempo i vattnet då vi är något bättre i vattnet än på torra land.

Efter en kort löpning över en holme och en andra simsträcka så var vi framme på Möcklö och nästa löpning. Efter bara några hundra meter märkte Henrik att ena låret började kivas och det stramade åt där simdolmen är fäst. Efter ytterligare någon km så började hela låret att krampa.  Va!? Jag får ju aldrig kramp skrek jag till Sanna. Vad fanken är detta?  Efter det höll jag dolmen i handen och krampen släppte något. Puh, jag trodde ett tag att loppet var kört.

Uppgång Torsnäs

Vi malde på ett tag. Simma, springa, simma och på väg ner i vattnet hörde jag att smack när jag skulle sätta på mig paddeln. Nej! Gummislangen gick av. Det är nog inte min dag idag tänkte jag. Men som tur var hade jag lagt ner ner en extra slang i våtdräkten och efter ett snabbt stopp kunde vi simma iväg. Springa, simma, springa. Jäklar vad varmt det var men vi höll ändå ett hyfsat tempo, iallafall i vattnet. På land gick det något sämre. Men plötsligt börjar mitt lår kännas igen och krampen sätter in. Denna gång inte bara i ena låret utan i båda benen. Jag blir tvungen att dra ner tempot och gå i någon backe. Det släpper lite o vi fortsätter, jag ber om ursäkt till Sanna att jag tyvärr inte kan springa snabbare. Sanna hade hur mycket ork och energi som helst kvar. Detta var ju inte riktigt vad vi planerat utan tanken var ju att Henrik skulle hålla uppe tempot i löpningarna, nu var det helt plötsligt precis tvärtom. Men det är bara att mala på, och vips mitt inne i skogen trampar Henrik snett på en rot och faller. Sanna utbrister och gallskrik och tror racet är över då Henriks vrister inte är av bästa kvalitet. Han reser mig upp och det enda som skett är lite skrapsår och det är bara att springa vidare. Simma, springa (hasa sig), simma…

Nu är det inte långt kvar och känslan att vi snart är i mål börjar komma. Speakern ropar ut vårt lagnamn och säger något om oss. Det är svårt att höra vad han säger när euforin satt in, hela kroppen hamnar som i en bubbla av glädje och vid mållinjen väntar våra familjer och vår dotter Tova. Sanna tar henne i famnen  och vi springer alla tre i mål på en ganska blygsam 16:e plats. Men med en ändå helt ok tid med tanke på kramper, paddlar och allt som hände under resans gång.

Målgång med Tova

Tävlingar av detta slag måste vara det roligaste och underbaraste men kan syssla med. Vi är i alla fall helt sålda. J

Det som räddade oss från överhettning denna dag var alla de frivilliga vätskestationerna längs banan och självklart våra familjer som for runt och serverade oss. Inte bara hade en del i publiken styrt upp saftbord, de hade också ställt fram vattenspridare och kastade hinkar med vatten på oss. TACK!

Flummig bild fter målgång

I målfållan fick vi äntligen träffa Merrellmannen Claes, mannen som förser oss med troligtvis de bästa skorna för traillöpning och swimrun. Vi kan knappast vara mer nöjda med skor, våtdräkt och annan simutrustning. Tack Merrell och Huub. Tryck på loggorna nedan för att komma till respektive webbshop

Riktig logga

Print

 

I lördags spontananmälde vi oss till Karlskrona Swimrun en och en halv timme innan start. Detta gjorde vi såklart rätt i då vi hade hur kul som helst lite mer än halva sträckan.

20150725_084810

Sedan började det åska och tävlingen avbröts. SUCK! Det som gick så bra och vi som kände oss så starka. Vi låg riktigt bra till i placeringen, men då tävlingen avbröts får vi tyvärr inte reda på exakt hur bra. Karlskrona Swimrun kan man säga är Kustjagarens lillasyster. Det är ett betydligt kortare lopp på 10 km löpning och 1 km simning. Loppet kunde springas som stafett på två lag eller där ett lag springer hela. Vi skulle springa hela. Då det är ett relativt kort lopp innebär ju det att man kan hålla ett högre tempo hela vägen. Jobbigt, men väldigt roligt. Vi hoppas på revansch!

Nu väntar Öloppet till helgen. Då hoppas vi på krampfria ben.

Over and out.