You are an IRONMAN

Snart dags

You are an Ironman!

Dessa magiska ord kunde vi inte i vår vildaste fantasi tro skulle få så stor påverkan på våra liv. Lördagen den 20/8 2016 fick vi efter mycket slit och kämpande (10h32min respektive 12h13min) äntligen höra speakern skrika ut orden riktade till just oss.

Vi hade då båda klarat vårt stora mål med 2016 års satsning att genomföra en hel Ironman. 3,86km simning i öppet vatten följt av 18 mils cykling i ett underbart öländskt landskap och slutligen ge sig av i löparskorna för 42 195 magiska men tuffa metrar i och runt Kalmars innerstad.

Storildsskärmen
Storildsskärmen

När man sprang in på upploppet och möttes av en vägg av hurrande publik upprymdes kroppen av en, vad jag inte känt tidigare, känsla. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig och jag visste plötsligt inte längre vart jag skulle ta vägen. Det var ju slut efter den där målgången. Vart ska jag då? Under de senaste 10 månaderna har jag hela tiden vetat vart jag skulle ta vägen. Och den vägen ledde ju just till den här tidpunkten och just till den där målgången.

Men vilken otrolig känsla det var att springa även mållinjen och veta att JAG just JAG klarade av detta. Och med en stor marginal dessutom. En helt vanlig människa kan ju faktiskt klara detta. Man kan klara av att röra sig intensivt i ett halvt dygn utan att pausa en enda gång, utan att ens tänka tanken på att ge upp. Kroppen är otrolig. Att dessutom simma, cykla och springa är underbart och att sen inse att man kan så mycket mer än vad man faktiskt tror från början gör att man nästan uppnår nirvana direkt.

Frågan är vad ska man nu ska ha för utmaning. Finns det någonting som kan stoppa mig? Nej jag tror faktiskt inte det. Om man bara vill och försöker så kommer man komma väldigt mycket längre än vad man först tror. Och att inse det, det tror jag är den största guldmedaljen man kan få.

Men hur såg nu den där lördagen ut för oss.

Vi tar det från början.

Några dagar innan race day:

…begav vi oss till Öland och till Sannas föräldrar (basecamp) redan på tisdagen. Innan dess hade vi lämnat in våra cyklar för service och insett att det ännu en gång var lite strul med att hjulen gick emot framgaffel och broms. Efter lite fixande av experterna sa han att det var fixat även om det endast var någon enstaka millimeter till godo.

På Öland körde vi de sista passen och åt alldeles för mycket god mat och sötsaker (som vanligt när man befinner sig på den platsen).

Allt kändes ok men huvudet började tänka mer och mer på hur den där morgonen och dagen skulle kännas. Hur kommer min kropp fungera under alla timmar som ska genomlidas.

På torsdagen åkte vi in till Kalmar och gick runt bland alla utställare och kikade in området. Vi anmälde oss och träffade på den ene efter den andra ur Ironteam, vårt underbara team som vi har tillhört under träningsperioden. Alla var nervösa och spända även om vissa var mer än andra.

Race briefing
Race briefing

Torsdagen avslutades med Race Briefing i Kalmar tennishall och väl där började vi känna att nu var det allvar. Alla regler som gicks igenom gjorde oss hypernervösa. Hålla avstånd och falla av med mera. Skulle vi lösa detta?

Fredagen kom och vi hade bestämt att vi skulle vara med och simträna på banan med ett glatt gäng vid 10.00 tiden. Vi mötte upp Eva, J-O, med flera och kollade av hur bojarna för simbanan låg. Det kändes tryggt att ha några erfarna rävar där som kunde svara på alla våra konstiga frågor.

När vi hade simmat klart gick vi till bilen och lyfte ner cyklarna för att göra en sista kontroll samt checka in dessa i växlingsområdet. Vi satte på framhjulen och bytte om. Hmm. Faaaan! rent ut sagt, dem rullar ju inte ens. Än en gång problem med millimetrarna på fel ställe. Hjulen tog emot och vi fick total panik. In med cyklarna till Team Sportia tältet som hade bike service. Där konstaterades snabbt att det bästa är att byta ut däcken till 23mm från nuvarande 25mm (vilket också vår hjulleverantör Carbonbike.se sa i ett första skede, som vi dock ej lydde). Ok,  köpa nya däck då vilka, kostade ungefär 300% mer än dem gör på alla andra platser, på med dessa och så tar vi en service när vi ändå håller på.

Cykelfix
Cykelfix

Nu kunde vi inte gör mer än att vänta så vi gick och försökte lugna ner oss med en lunch på stan. Men tankarna for runt som aldrig förr och den där lunchen och väntan blev väldigt jobbig.

När vi väl fick våra cyklar efter 3-4 timmar så cyklade vi en kort runda och allt verkade rulla som det skulle. Mot check-in och växlingsområdet. Väl där inne hade vi fått rådet att gå igenom växlingsområdet några gånger så som den skall tas på tävlingsdagen.

Växlingsområdet
Växlingsområdet

Vi irrade runt där några gånger och kände oss mest som yra höns men efter någon timme kände vi oss nöjda. Våra påsar med kläder inför varje moment hängde på plats, cykeln var där den skulle och nu kunde vi inte göra mer.

Påsarna
Påsarna

Hem till Sannas föräldrar igen för att försöka lugna ner oss, äta och vila ut inför vad som komma skall. Det var dock betydligt lättare sagt än gjort.

Efter ytterligare en god måltid och ett försök till att packa resterande grejer var det dags för bingen.Vi somnade i hyfsad tid även om tankarna for runt. Det avbröts dock ganska tidigt av en inte alls sovande dotter. När vi äntligen somnat om ringde klockan en stund innan 04. Tror inte vi fick mer än 2-3 timmars sömn den natten.

Vi tog vår redan klara frukostpåse och satte oss i bilen för avfärd mot Kalmar lite efter 05.

Väl framme i Kalmar var spänningen hög, in i växlingsområdet och fixa det sista med påsarna på med vätskan på cykeln och sen mot toaletterna. Det var vi inte direkt ensamma om. Efter några besök där begav vi oss mot simstarten. Nere i hamnen försökte vi supa in atmosfären och gjorde något mindre försök till uppvärmning. Smörjde in oss med diverse salvor och kramades och önskade varandra lycka till för att sedan skiljas åt och bege oss mot den startgrupp (beräknad simtid) vi hade tänkt.

Henriks lopp:

Vår coach Christian aka Ironcoach hade sagt åt mig att ställa mig vid 1h gruppen. Själv tyckte jag det var lite väl optimistiskt så ställde mig mellan 1 h och 1h 10min.

Simstarten
Simstarten

Vet egentligen inte riktigt vilka känslor som åkte genom kropp och knopp när jag stod där men konstigt var det i alla fall. Nationalsången sjöngs och speakern räknade ner och helt plötsligt började ledet att röra på sig och Kentas Just idag är jag stark ekade ut från högtalarna.

Nu är det fanken dags och vattnet kom allt närmre. Vips var det min tur att hoppa i och jag tog ett sista andetag och dök ner i vattnet. Hade förväntat mig en rejäl trängsel och mycket armbågar och fötter men jag kom iväg helt ok. Drog på ganska rejält för att känna att jag var inne i loppet. Simmade om hur många som helst och tänkte hela tiden att jag skulle försöka hitta någon som simmade lite snabbare än mig och ta dennes fötter. Rundade första bojen och iväg bort mot bron för den första långa ”rakan”. Hittade fortfarande inga fötter men tyckte ändå att jag kunde simma på rätt bra själv så la inte ner mer möda på att leta ihjäl mig. Det var ganska dålig sikt och man såg inte mer än max till nästa boj. Det gjorde att jag tyckte folk i allmänhet simmade väldigt orakt. Rundade nästa stora boj och nu tillbaka mot hamnen igen. Här hade jag väl egentligen den enda lite sämre delen på banan. Navigerade lite knasigt och tappade tempo. Men efter lite ”Kom igen nu Henke för fan du ska ju inte fallera på den enda i denna sport som du behärskar” tog jag mig i kragen och började återigen att simma ordentligt.

Zone3 Aspire Foto: Finisherpix
Zone3 Aspire
Foto: Finisherpix

Rundade in mot hamnen och märkte att herregud va mycket folk det är som tittar, hela kajen var full med folk och det kändes verkligen mäktigt. Ut en kortis mor havet igen för att sedan vända in i kanalen och målet (för simningen). Jag simmade på bra och jag började sikta uppgången. Hade ju absolut ingen aning om vilken tid jag hade så när jag sprang/lufsade upp och tittade ner på klockan och såg 1.01, blev jag väldigt glad. Tyckte inte jag hade tagit ut mig, men att jag ändå nästan simmade under 1h gjorde mig väldigt nöjd. Sprang in i växlingsområdet och tog min påse bytte om slängde i mig en gel och sprang mot cykeln. Shit vad är det jag håller på med…. Jag skulle nu ut och cykla 18 mil. 18MIL!!! Jag har aldrig tidigare cyklat så långt, trots många långpass i träningsschemat så har tyvärr tiden fått säga sitt. Det längsta jag cyklat tidigare var 14 mil under den gemensamma träningen med gänget under Epic Day. Aja det ska väl gå bra det här, ta det nu bara lugnt över Ölandsbron. Iväg kom jag och drog iväg i ett jäkla tempo, helt omöjligt att hålla igen.

Orbea Ordu - Corbonbike.se Foto:Finisherpix
Orbea Ordu – Corbonbike.se
Foto:Finisherpix

Upp på bron och inser att jag inte ser mer än typ 10 meter framför mig. Men där är den, den stora ”väggen” som jag på förhand hade väldigt stor respekt för.

Rundningen Foto: Finisherpix

Men helt plötsligt var jag uppe på toppen och på väg ner mot Öland. Blir omcyklad av ganska många men de flesta ser ut som riktiga torpeder så det stör mig inte speciellt mycket. Tittar lite smått på min Polar v800 och ser att jag håller ett stabilt tempo på runt 34-35km/h och känner mig trygg med det. Hittar ett gäng med likvärdiga cyklister och vi håller ihop hela vägen ner mot Degerhamn. Cyklingen flyter på fint och energiintaget i form av Gel var 30 minut och däremellan små energigodisar känns bra. Jag startade cyklingen med en flaska vatten och en flaska energidryck. Men inser efter någon timme att det räcker med endast vatten. Slänger därför bort energidrycken och fortsätter med endast en flaska som jag byter vid varje energidepå. Tycker det funkade alldeles utmärkt och då slipper jag en cykel som är onödigt fullproppad med vätska.

Pumpar på bra hela vägen in mot Färjestaden och får mycket energi längs vägen av allt folk som är ute och hejar. Rätt otroligt hur i princip hela sträckan längs Öland är fylld med folk. All heder åt publiken.

Efter Färjestaden var det dags för bron igen och den gick även åt detta håll lättare än vad jag trott på förhand. In mot rondellen i Kalmar för vändning ut för sista ”lilla” rundan på ca 6 mil norr om Kalmar. Hade verkligen sett fram emot rondellen då det var i denna rondell jag, Sanna och Tova tillbringade 2015 års Ironman och det var även i denna rondell som hela vårt äventyr startade. Hade vi inte stått i den rondellen och tittat tror jag inte att idén om att genomföra Ironman hade väckts.

Runt i rondellen och här ser jag för första gången vår hejarklack bestånde av mamma, pappa, svärföräldrar, Nina och såklart vår dotter Tova. Det var helt otroligt att cykla runt i rondellen och precis just då kända man inte ett uns av trötthet det var som att jag aldrig ville göra något annat. Tiden i rondellen är ju dock väldigt kort och vips var man borta från innerstaden och på väg ut för de sista milen. Då började jag känna att för varje liten backe jag skulle ta mig igenom kröp det på mer och mer mjölksyra. Tittade ner på klockan och insåg att jag cyklat (med mina mått mätt) på en bra tid och även om jag slår av på tempot kommer jag få en helt ok cykeltid. Nog bättre att försöka hålla benen friska än att cykla in tio minuter snabbare. Tog beslutat att dra ner på tempot och i efterhand var det rätt beslut. Avslutade de sista milen lugnare och in mot växlingsområdet och T2 efter 5 h 20 minuter ute på cykeln. För mig som är ny på cykeln är jag väldigt nöjd med den tiden. Min Orbea Ordu med Carbonbikehjul fungerade verkligen kanon.

Växlingen gick bra. Stressade inte men sölande inte heller. Drar på mig mina Merrel Bare Access 4 och en formidabel Zone 3 Skärm och ger mig iväg. Kommer iväg bra och springer ut i en något för mig lite väl hög fart.

Merrell Bare Access 4 Foto: Finisherpix
Merrell Bare Access 4
Foto: Finisherpix

Allt känns super och jag börjar fundera på om det verkligen inte är värre än såhär. Springer något snabbare än 5min/km de första kalorimetrarna. Känner väl att det går något fort och drar ner till de tänkta 5.15-5.20.

Passerar Christian vår Coach och han springer med några meter och ger mig ett härligt välkommande pepptalk och just då och där känns det mesta frid och fröjd.

In mot Kalmar för varvning och börjar bli något tröttare. Ut på nästa varv och då börjar benen helt plötsligt säga ifrån. Låren krampar och jag tvingas börja gå igenom alla vätskestationerna.

Tycker jag kan hålla krampen ok om jag går igenom stationerna samt drar ner tempot en aning. Men halvvägs genom andra varvet går det inte längre båda låren säger ifrån och krampar rejält. Tvingas gå även en kort bit emellan stationerna. Nu är det ett krig… benen mot huvudet. Jag går igenom stationerna springer 1km krampar går 50 meter springer/hasar mig fram till nästa station går igenom stationen springer 1 km krampar går 50 meter osv… och så håller det på resterande av loppet. Ett rejält krig men det fungerar.. jag tar mig runt och helt plötsligt har jag alla tre armbanden runt handleden (armbanden visar hur många varv man sprungit) för att få vända in mot målgången vid varvningen. Väl inne i stan släpper kramperna och adrenalinet stiger med vetskapen att jag kommer klara av min första Ironman. In på målrakan och möts av en häftig publik och går i mål och hör de magiska orden.

HENRIK – YOU ARE AN IRONMAN! Sjunker ihop och vet inte hur jag ska bete mig men vilken känsla det var. Jag ja just JAG klarade faktiskt av detta. Även om löpningen absolut inte gick som förväntat 4:03 på maran. Så kom jag in på en tid under 11 timmar. 10:32:37. Vilket jag är nöjd med. Men det viktigaste denna dag var inte vilken tid klockan stod på det var bara att korsa den där mållinjen!!

Målgång Foto: Finisherpix
Målgång
Foto: Finisherpix

Imål väntade familj och jag fick krama Tova som nog inte förstod vad som faktiskt precis hade hänt!

——————

Sannas lopp:

Vi kramades och slängde ur oss ett kör hårt och lycka till. Det är ungefär maxgräns på hur känslosamma vi är. Det var bara några minuter kvar till start och det var dags att skiljas åt för dagen. Starten skulle ske genom självseedning och jag placerade mig i slutet av klungan bakom 1.20-skylten. En ganska osäker uppskattning då jag egentligen inte alls visste vad som väntade mer än 3.86km öppet vatten. På 15 minuter skulle jag tillsammans med över 2000 andra ta mig ner i havet och därmed starta Ironman Kalmar 2016. Plötsligt var jag ensam, trots att där stod folk med lika dan blå mössa på huvudet som jag, vart jag än tittade. Det är visst skillnad på nervositet och nervositet. Jag är van vid att babbla på för fullt med allt och alla innan start men inte denna morgon. Jag var istället knäpp tyst, lite illamående och kall. Det var dags.

Tutan tjöt och följdes av Kentas Just idag är jag stark. Minuterna det tog för mig från startskott till dess att jag äntrade vattnet, minns jag inte. Mitt medvetande kom tillbaka när jag bröt ytan. Kallt! Jag upplevde kylan så starkt att jag började andas väldigt häftigt och hade mycket svårt för att hitta lugnet. Det tog ett tag innan den värsta köldchocken lagt sig och jag istället kunde fokusera på att hitta ett flyt i simningen. Däremot upplevde jag inte den där kaosen vid starten som man hör så mycket om. När alla tävlande ska i samtidigt och alla börjar veva hej vilt. Jag kände inte av någon trängsel förrän jag rundat första bojen. Då var det som om alla runt mig samlandes på samma ställe, tappade fokus på nästa boj och var superstressade. Vid flera tillfällen fick jag stanna upp och låta någon förvirrad själ korsa ”mitt” fält. Jag själv kände mig lugn, fokuserad och med koll på navigeringen. Enligt klockan har jag heller inte simmat en meter mer än jag behövde. Å vad skönt då simningen innan har varit lite av ett orosmoment p.g.a. dålig erfarenhet av stora lopp och långa distanser samt sjösjuka. Denna morgon låg det en tät dimma över Kalmarsund, vilket gjorde att man såg bara max en boj åt gången. Det tog lite tid för ögonen att se nästa boj men dem är stora och dem är orangea så det gick. Trots kylan som aldrig riktigt ville avta, kunde jag simma på bra utan att bli trött. När jag väl fick simma utan störmoment kändes det som att jag skulle kunna simma hur länge som helst. Med detta sagt, tyckte jag ändå det var sjukt skönt när uppgången närmade sig. Jag hade ingen koll på tiden men hoppades så att det inte skulle ha gått mer än 1h30min. Jag hade trots allt stannat upp några gånger (fick även stanna och imma av glasögonen i början). Min klocka visade 1h22min. JA! Detta är underbart! Totalt förvirrad där vid uppgången, huvudet säger stressa inte, kroppen stressar som aldrig förr. Det hjälper inte hur mycket man har intalat sig själv att ta det lugnt vid växling, fort ska det gå!

Tältet för ombyte var fullt så det var inte helt lätt att hitta en liten ruta att stå på för att kränga av sig våtdräkten och på med cykelskorna. Jag frös rejält och tog ändå min tid att torka av mig det värsta och främst fötterna. Trots kylan bestämde jag snabbt att jag inte skulle dra på armvärmarna. Visst hade någon försäkrat mig om att det skulle bli varmt idag? Jag tog rätt cykel och begav mig mot cykelstart, upp på sadeln och iväg. Det är ju lustigt att man sådär vid start när alla står och hejar och det är ett allmänt jävla liv och väldens bästa stämning, att man inte kan hejda sig utan köra på som om det vore en sprint. Men desto snabbare fick jag upp värmen. Nästan omgående på cykeln skulle vi över Ölandsbron. Dimma. Glasögonen immade igen så dessa var det bara att ta av tills

Ute på cykeln - Orbea Ordu
Ute på cykeln – Orbea Ordu

det var läge att torka av dem. Jag försökte tänka lugnt tempo och inte dra på för hårt uppför. Överlag upplevde jag inte stigningen som särskilt tung (inte på tillbakavägen heller), kanske för att jag lyssnade på mig själv och faktiskt tog det lugnt. När jag cyklat av bron och vikit av kändes det som att nu är vi igång.

Startsträckan är avklarad och 18 mil ska avverkas. Kör! Då slog det till. En ilande verk och extrem stelhet i hela nack- och axelpartiet. Hur i hela friden ska jag få detta att släppa? Det fick jag inte. Efter 6 mil, och efter en sträcka på sån där ojämn asfalt, gick värken även upp i huvudet. Var det p.g.a. kylan och den förmodande spändhet som resultat som var orsaken eller vad? Sjukt jobbigt var det i vilket fall och vid flera tillfällen funderade jag på om jag skulle försöka få tag på värktabletter. Det stannade vid en fundering. Jag härdade såklart ut även om det tog väldigt mycket av energin och jag hade svårt att trycka på ordentligt i tempobågen. Just då kändes det som den värsta smärtan. Jag har typ aldrig huvudvärk annars, så varför nu?! Suck. Efter varvningen inne i Kalmar, och hejarop från familjen som nu anslutit sig till publikhavet, som förövrigt hade varit det tillfälle jag sett framemot mest under dem där smärtsamma 12 milen på Öland, skulle jag nu ut på dem sista 5-6 milen. En bit ut på sista sträckan ser jag en jag känner som är på väg tillbaka mot växling. Hej Larsson! Han var vid liv och till synes vid gott mod. Hej vad det går! Tempot fick jag låta avta då huvudverken och verken i axlarna och nacken bara blev värre. Jag visste ju inte hur jag skulle känna när jag började springa. Det måste bli bättre! Hade det inte varit för att det i stort sett överallt längs med banan stod folk som nästan i extas skrek och hejade på oss, hade nog sinnet svartnat rejält. Det är ju helt fantastiskt vilken glädje, entusiasm och stämning ett sådant här lopp frambringar hos folk. Folk som egentligen kanske inte ens känner någon tävlande utan bara vet hur mycket det betyder för oss. Tack! Känslan var ändå att 18 mil på cykel inte är så farligt, det funkar alldeles utmärkt. Hade jag sluppit smärtan är jag helt säker på att jag hade kunnat trycka på mer, i alla fall om jag frågar resten av kroppen. Om man ska nämna något om energiintaget så kan jag nog konstatera att jag fick i mig för lite. Jag gick lite för mycket på känsla och lät bli att äta när jag egentligen borde. Jag hade en energiplan men höll den inte, dumma mig. Jag körde vatten i en flaska och sportdryck i en och så växlade jag mellan dessa. Då jag behövde kissa tre ggr under en halv IM-distans, planerade jag att dricka mindre nu då jag hört att blir man kissig har man druckit för mycket. Jag blev ändå kissig i slutet men till skillnad från förra loppet, kunde jag nu inte kissa. Det var helt omöjligt att släppa på trycket medens jag cyklade och jag vägrade stanna. En stor gel i timmen, tre bars (delade till 6 halvor) samt energigodis och ett par extra mindre gels. Detta skulle jag ha fått i mig enligt plan plus eventuellt något från stationerna. Planen var att cyklingen skulle ta max 6 timmar. Jag fick inte i mig allt och cyklingen tog 6h17min. Nåväl. Växlingsområdet närmade sig och det var dags att stiga av. Denna helt sjuka känsla som infinner sig alltså. Vad är det jag håller på med här egentligen. Jag är mitt uppe i min första Ironman och folk står överallt och bara skriker på oss. Det är musik, tjo, tjim och ja jag vet inte allt. Det här är helt fantastiskt. Varför gör inte alla detta? Två av tre moment är avklarade. Jag har aldrig sprungit en maratondistans innan. Men nu, efter 3.86 km simning och 18 mil cykling, nu ska jag göra det!

Jag tog av mi16_m-100734188-DIGITAL_HIGHRES-1327_041128-3460332g cykelskorna direkt vid lämning av cykel och sprang i sockorna bort till växlingstältet och till min löparpåse. Springa i cykelskor är ingen höjdare, särskilt inte efter cykling och innan löpning. På med calfsen, byta strumpor (dem andra var iskalla), på med skorna och på med kepsen. Vart ska jag? Dit ska jag. Hej och hå, det ska bli intressant att känna hur det detta känns. Väggen finns inte, visst var det så?

Ja! Huvudverken har släppt! Det var för väl. Tre varv á 1,4 mil. Första varvet kändes kanon, jag kunde hålla ett trevligt och uppskattat (från min sida) 5.30-tempo. Tänk om jag kan hålla detta genom hela! Det kunde jag inte…

Jag fick börja med att inta en bajamaja för urinering, satan vad fint! Under löpningen livnärde jag mig enbart på det stationerna försåg mig med. Det var så pass många längs med banan att jag klarade mig mer än väl med dessa. Dock var jag så oerhört trött på allt var energigel, energibar och energidryck heter. Varför inte prova något nytt såhär i skarpt läge, något som klingar fredagsmys för många (inte för mig dock). Det fick bli näst intill uteslutande chips och coca cola.
Någon bit slät bulle och citronskiva slank också ner där på slutet. Jag hade börjat få krampkänning under slutet av cyklingen som tack och lov hamnade i skuggan när löpningen påbörjades. Men där på andra varvet gav den sig till känna igen. NEJ! Mer salt, mer chips. Tempot sjönk men det gick fortfarande att springa på. Som tur väl var hade man inte så mycket tid till att tänka på eventuella smärtor och annat som kan uppfattas lite smådrygt sådär efter 10 timmar i intensiv rörelse. Det gick inte en meter utan att där stod publik som hejade som om det inte fanns en morgondag. Musik precis överallt och folk som placerat sig i sina brassestolar med ett enda syfte, att göra detta lopp till vårt bästa. Jag vill rikta ett särskilt stort tack till folket i det hus där man ställt ut de biffiga högtalarna på balkongen och valt att spela uteslutande Metallica. TACK! Ni liksom gjorde den där maran fulländad. Lyckliga jag fick ju springa förbi tre gånger. Dessutom stod det ens namn på nummerlappen vilket gjorde att alla hejaropen blev fantastiskt personliga då man fick höra sitt namn hela tiden. Inte kan jag sacka nu heller. Det är ju MIG dem hejar på!

Det var först på sista varvet som det började ta emot. Man ska ju in och varva på stortorget, precis bredvid målsträckan. PRECIS BREDVID MÅLSTRÄCKAN. Man skulle alltså springa precis bredvid de lyckliga som redan gjort sina tre varv, i kanske 100 meter. Alltså mellan läktare och målgång. Där skulle man springa. Ja, nej men då tar väl jag ett varv till då, så kommer jag igen om 1,4 mil. Då var det lite kämpigt kan jag erkänna. Särskilt som jag visste att Henke hade gått i mål. Den där målgången såg jag SÅ mycket framemot. Som ett brev på posten började krampen i vaderna ta vid rejält och jag fick ta beslutet att promenera genom vätskestationerna på sista varvet. Usch. Att behöva gå är INTE roligt. Om det var till min fördel heller vet jag inte. Det var skönt just då men att börja springa igen efteråt var inte lätt. Då kände jag verkligen hur stela benen var. Men det gick ändå vägen, jag lyckades hålla krampen på behörigt avstånd och målet närmade sig med storm(snarare lätt bris)steg. Detta är pissjobbigt nu men snart har jag gjort det. Bit ihop. Och där står plötsligt pappa själv mitt bland allt folk. ”Sanna, nu är det nära. Håll i detta nu!” Då kände jag gråten i halsen. Ja, nu kör jag pappa! Det är konstigt egentligen hur man fungerar. Där har jag sprungit och haft ont typ överallt, mått allmänt dåligt emellanåt (och fantastiskt bra emellan det), men sen när man känner lukten av röda mattan (eller var den svart?), en fullsatt läktare och mannen som ska få äran att tala om för mig att jag är en IRONMAN, då händer det något med kroppen och knoppen. Plötsligt är det inte jobbigt längre, det gör inte ont längre, det känns bara helt fantastiskt bra och jag är världens lyckligaste. Denna känsla är den bästa!

22_m-100734188-DIGITAL_HIGHRES-1327_057462-3460338
Mot Mål! Foto: Finisherpix

Vad som hände i huvudet där under min spänstiga löpning på röda mattan fram till målet, det vet jag inte. Jag fattade inte vad som var på väg att hända. Jag vet bara att det kändes som att jag körde någon form av spurt, vilket jag antagligen inte alls gjorde men pigg kände jag mig. Det var detta tillfälle, det som händer just precis nu, som har hägrat i huvudet det senaste året. När man har varit ute och sprungit sina mil och sina intervaller. När man legat där på cykeln och trampat på som en tok. Då är det detta man har sett framför sig. Och nu har jag upplevt det. Jag gjorde det! Sanna, You are an IRONMAN!

Målgång! Foto: Finisherpix
Målgång!
Foto: Finisherpix

Där i målfållan möttes jag av de bästa som finns, lämpligt nog efter att man gjort det bästa som finns. Mamma, pappa, Nina, Tova och Henke (redan duschad och fräsch den jäveln…). Familjen hade följt oss hela da14088806_10153883470353226_905791337_ngen och de tillfällen då man sett och hört dem har helt klart varit höjdpunkterna. Vilken energi det ger alltså! Å vad jag tycker det är så himla roligt att dem tycker detta är roligt. Syster har ju i princip varit mer nervös än jag, pappa har velat springa med hela loppet och mamma är världens bästa mormor (och måttligt orolig för att man ska typ dra dit med cykeln).

Sedan gjorde jag ett försök till att duscha men jag kunde knappt förmå mig till att vrida på kranen. Där kom det över mig, att jag inte stoppat i mig tillräckligt med energi. Jag var tömd och huvudet hängde inte med. Mycket konstig känsla det där, efteråt. Grillbuffé-nej tack. Vattenmelon-ja tack.

12h13min. Så lång tid tog det för mig att avverka min första Ironman. Jag har kämpat i 12h13min. Jag har haft den mest fantastiska dagen i mitt liv, hittills. Ja, jag har en dotter men den födseln faller in i en helt annan kategori av fantastisk.

—————

Det här är en upplevelse utöver det vanliga som vi är så glada att vi vågade anförtro oss.

Stort tack till Christian Ironcoch Malmström för ett väldigt inspirerande år och exemplarisk vägledning.

Tack till våra familjer som fått dra ett stort lass med barnpassning och stöttning när vi varit iväg på våra äventyr.

Sen har vi haft den stora förmånen att få väldigt stor hjälp av våra samarbetspartners.

Print

 

Merrell – För världens bästa skor som fungerar i skog, berg, sten, vatten asfalt, kort, långt, snabbt och långsamt. Ja, har inte Merrell skon som passar så finns den inte.

 

1_2

 

 

Trimtex – kläder för löpning cykling och triathlon.

1_1

 

 

Zone 3 och Trispot – Våtdräkter och utrustning inom triathlon och swimrun

 

POLAR_LOGO[1]

 

Polar – En av världens bästa träningsklockor i Polar v800